Så har jag haft det under lång tid. Inte så mycket pga min syster, henne skiter jag blankt i hon är intet... Men pappa. Tankarna om pappa far som eldklot genom huvudet och jag lider. Klart att jag saknar mina föräldrar. Speciellt när Johans mamma och pappa är aktiva i Dotras liv eller när jag och dotra är på hästhoppningar och jag vet att pappa kunnat vara med oss. Svärmor och svärfar är de bästa. Vet inte hur många gånger de talat om att de är min familj. Saknaden och lidandet har naturligtvis eskalerat de senaste veckorna då pappa behandlas som mindre vetande och ingen lyssnar. Kanske finns det hopp om att han får upprättelse. Kanske kan ångan föra hans talan för jag får inte. Pappa är målsägare mot sin vilja.

Jag har också fått djupa sår som jag inte tänker ta upp i en blogg men människor är sjuka. Så sjuka att de nedvärderar sig själva för att göra andra illa. När jag berättade för pappa tog han min hand fick den här pappablicken och sa hur klart som helst. Du är stark. Är jag det? Vet inte...

Kallt som är rullar livet på man städar, handlar, jobbar, stöttar, ja allt som vanligt. Så måste det vara för pappa förstår att för vår dotter måste vi leva som vanligt. Hon vet men kommentaren var mer jaha.

Det jobbiga när de här dagarna kommer och tankar far i kaos är oftast Johan inte hemma. Han är stark... Jag får också svårt att äta. Okej jag spyr eller så händer det att magen pajar helt. Jag är inte sjuk bara orolig för min far. Han är den enda jag har kvar av mina föräldrar och om någon sa du kan fria honom från detta för en miljon skulle jag inte tveka. Sjukskrivning kommer inte bli aktuellt för jag har världens bästa arbetsplats. Mår toppen där. Sjukskrivningen skulle i så fall bli helger när gubben jobbar och se det tror jag inte försäkringskassan ställer upp på.

Har precis fått i mig en äggmacka så nu gör jag det jag älskar. Jag ska ta med Fiffilura och gå i skogen. Kanske blir det kantareller till pappa?

Klart slut!