Vi har hästarna nära oss på sommarbete och som ikväll när Dukkie och Jesse går i ny hage sitter jag på altan och har koll.

Idag ägnades förmiddagen till att hjälpa svärmor. Jag var hantlangare åt gubben. Efter det blev det att hämta dotra hos kompisar för det är kompisar dag ut och dag in som gäller. Wilma och dotra har skrittat ut en kvällstur på Tanja och Millis.

Just nu kommer hästarna in ett par timmar varje dag. De mår som bäst ute på natten och kvällen. På dagen just nu är det insekter och brännhett. Vi har alla engelskaboxdörrarna öppna så de står i svalkan men kan ändå få skönt ljus och bra luft. De ligger och sover och är allmänt trötta.

Elin har ridit Dukkie idag. Dom kommer ha mycket kul tillsammans. Det värmer i mig att Elin ska träna för tränare när Dukkie flyttar hem. Det gör att det känns som det varit brallarna värda:)

Annars har dagen mest varit fika, Filippa, en lite go tjej på 5 år har varit och ridit Jesse. Så otroligt kavat! Dessutom har hon två mycket trevliga föräldrar vi gärna fikar med.

Det bästa är att Malin och Ulf kommit hem. Saknar dom när de är borta. Malin och jag var i samma mammagrupp är tjejerna var nyfödda, sen red tjejerna i samma ridgrupp på ridskolan och på den vägen är det. Gubben och Uffe tog en öl och Malin och jag pratade... Människor som betyder något för en saknas vid frånvaro.

Imorgon skall stenplattor köras, tvi men fint blir det.

I helgen ska vi ut med pappa på äventyr och han ska också komma hit till Enebäck. Vi har ju byggt en altan på 70 kvadrat för pappa ska kunna rulla runt. Bara han inte kör över kanten för fin wiskey ska det bjudas på.

Abbe är just nu odräglig mot mig och Fiffilura sedan Myra blev opererad är flocken lite vilsen. Bara Myra är på benen så kommer han få veta hut igen.

Sitter just nu på altanen med ett glas vin. Vinet heter Tanja så nu vet ni varför jag köpte det. Om det var gott, jag måste väl säga ja...

Kram tills vi ses!

Har varit hos vänner som lyssnat och baxnat... Även de ser detta som tragedi, kanske inte är så konstigt...

Idag har jag jobbat då ett barn behövde min hjälp. När barn behöver mig tänker jag inte semester, de måste veta att det finns trygga vuxna, alltid, runt dom.

Det här med vuxenansvar... Vi formar vår framtid. Vad är det som gör att vuxenvärlden backar? Jag tänker på en gång när jag åkte buss, händer inte ofta men men... Två grabbar i 15 års åldern tar fram en spritpenna och börjar kladda på sätena framför. Alla ser men ingen gör något. När jag går fram får jag pennan och jag gör klart att deras beteende inte är okej. Jag går fram till busschauffören och berättar vad som hänt. När vi når busstationen får grabbarna snällt tvätta bort det de kladdat. Onda ögat på mig naturligtvis men än idag har de inte sökt upp mig:). Det jag menar med detta är vad är det för rädsla som gör att vi inte ser? Jag har jobbat med ungdomar som ansetts hotfulla, aggressiva och kriminella. Jag har aldrig känt mig hotad. Ömsesidig respekt och ett vuxenpondus fixar det mesta. Klaga inte om du inte själv vågar förändra! De ungdomar som inte orkar eller har förmågan måste få all hjälp som går. De svåraste är de som inte vill, kanske är det de gubben får ta. Kanske kan vi inte hjälpa alla men någon är allt värt. Backa inte, du är vuxen!

Tills vi ses ha det gott!