Där trivs jag. Att gå i skogen på hösten är att tanka energi. Dessutom hittar jag massor av kantareller som jag kan glädja någon med... Jag äter inte själv men att plocka är minnen. Minnen när jag var liten och mamma, pappa och jag vandrade i skogen och plockade. Alla uttryck som vi sa, alla påbud om tystnad, alla gula som hamnade i påsen, allt beröm jag fick när jag hittade... Sista åren var det bara pappa och jag som gick timmar i skogen. Allt prat alla hemligheter vi delade. Dotra var med innan pappa blev sjuk. Hon satt på hans axlar i timmar och pratade om Kallelelle vi skulle hitta. Jag tror pappa var lycklig då. Nu går jag själv och tänker, tankar energi.
Jag har alltid en hund med. Förut var det Myra nu är det Fiffilura.

Jag blir frälst av de höga träden av allt det stilla. Hunden som är mitt sällskap och den energi som flyter i min kropp. Tunga dagar är jag alltid i skogen. Man är liten igen, man är en liten flicka med sin pappa och mamma.

Idag har jag efter det höstpyntat och städat framför vår framsida. Det blev höstmysigt. Krans på dörren, rönnbär, lykta och massa annat...

Låt dagen imorgon komma... Jag väntar!

Kram