Jag tror jag gått med ett leende sedan tisdags. Har förstått nu hur mycket energi som gått åt till det här som hänt. Tre år av mitt liv. Tre år som jag och pappa och min familj kunde ägnat åt viktigare saker.

Klart att jag med min personlighet också ser positiva saker med det hela.

1. Jag vet vilka jag kan lita på vilka som verkligen finns hos mig i svåra stunder. Ni vet när magsmällen kommit. Vilka som fått mig att resa på mig och fått mig rak i ryggen igen. Vet ni? Jag har fler vänner än jag någonsin trodde. Tyvärr har några svikit, sådana jag litat på, som gett mig löften. Det är också positivt att veta. De hamnar en bit från mig nu och betraktas helst på avstånd. Jag vet vem jag är och jag vet att jag är mina vänners stöd men bara mina vänner. De andra kan man kalla ryggdunkare, de verkar rediga och starka tills det hettar till. De flyr då och kollar när det obehagliga är över, då smyger de fram igen.

2. Jag är än starkare och en erfarenhet rikare. Även svåra tider är utvecklande tider. Jag har under hela tiden inte tänkt tanken att lämna min man. Vi har haft det tufft men klarat det och är nu ännu en gemensam nämnare än taightare.

3. Jag är stolt över mig själv som klarat den här svåra tiden och ändå få utföra mitt jobb med barnen... Vara en bra mamma och fru.

4. Stark nog nu att prova nya utmaningar. Jag har en bra framtidstro och har inte nått min yttersta gräns.

5. Jag är fri från något jag försökt bli av med i 41 år och vet ni jag anser inte blod tjockare än vatten.

Nu är det så att på 30 minuter klargjordes att vi inte gjort något fel eller brottsligt överhuvudtaget. Det har vi vetat hela tiden, lika så pappa. Det jag kan komma på mig själv att tänka är att jag aldrig fick berätta... Berätta om allt, kanske får bli i bloggen. Vet inte, måste känna om jag måste först. Åklagaren har ännu inte avskrivit målet men vad ska komma fram mer? Så som min pappa kränkts och fördummats hoppas jag det är över nu. Blir det inte avskrivet så får jag berätta. Jag väntar lite till... Efter tre år behövde åklagaren lite mer tid. Tid som jag egentligen inte har att ge, inte pappa heller. Han fyller 76 år snett så vi har inte tid!

Kram

Det som skulle ta två dagar att reda ut tog 30 minuter till vår fördel... All förberedelse 3 år av funderingar och ledsen pappa. Var det nödvändigt? Det är inte över än men det vi sagt i 3 år sades igen på 30 minuter och allt blev inställt. Du har två öron och en mun, lyssna mer än du talar. Att Johan är polis spelar nog in för statistikens skull... De får inte särbehandlas till deras fördel. Statistiken måste se bra ut. Idag är jag ledig och ska njuta av en halv seger och en heldag i stallet...

Morgon i Enebäck är den bästa tiden... Man går upp och traskar med hundarna. In med dom och de får frukost, då blir det för den tvåbenta att traska till stallet och fodra. Hummande hungriga hästar som alla vill ha mat samtidigt. När allt är fodrat lyssnar man till malandet av hö. Finns det något mer avslappnande. Några mornar har det varit riktigt kallt nu och utanför vårt hus står flera äppelträd. Rådjuren springer inte alltid iväg utan står lugnt kvar och mumsar. Det blir lite magi liksom. När stallet är klart så hämtas ved i vedhuset och inne tänder man i kaminen i köket. Det knastrar, fladdrar och värmer. Nya ljud som avkopplar. Vet inte hur du startar din morgon men här i paradiset blir det så här.

Jag har aldrig haft en så skön höst som i år, börjar faktiskt gilla mörkret och kylan. Kanske för att de är en ursäkt att vara inne efter allt utehäng. Nu är det ju så att hundar och hästar gillar ute så därför är jag ute flera timmar om dagen vilket gör att det är än skönare att krypa upp i soffan på kvällen.

Tittade precis ut nu och ser fina vita tussar dala ner, snö. Det är underbart att bo här.

Jag undrar vad som händer med allt elektriskt i huset. Igår var det klippmaskinen och idag kaffebryggaren. Den bara vill inte. Händer inget när jag trycker på knappen. Johan ska försöka byta kontakt på klipparen idag men han fick jobba över till 5 imorse så han måste få sova klart. Han skulle slutat 21 stackarn.

Igår var pappa på hockey så idag får det bli besök hos honom istället för äventyr med oss. Eftermiddagen får det bli. Pappa och jag ringer mycket till varandra just nu. Han ringer hit med. Vi hittar på något spektakel varje helg så jag vet att han har det bra. Tänk om man bodde som förr i generationer. Då skulle han vara med oss jämt. Tyvärr ser samhället annorlunda ut nu men kanske det går att tänka om.

Jag har laddat de här lediga dagarna, fått beröm för min beslutsamhet och fokusering. Jag är redo enbart en uppgift kvar den snurrar i huvudet. Det handlar om mitt liv... Vad ska jag berätta, vilka ska bli mina sista ord? Ska bli underbart att få bli fri snart och gå vidare med att vara andra nära och stöd. Få ge all min energi till dom jag älskar, ge barn som behöver mig all min tanke och stöd.

Snart ska hästarna få komma ut, dotra ska väckas. Hon är trött kraken. Jag skulle aldrig vilja vara tretton och gå på högstadiet igen... Blä! Tur hon har så mycket kompisar bara det att de också är i samma period i livet. Älskar dig!

Nu ses vi kanske inte i bloggen på ett tag för jag går in i min mentala bubbla. Tur man har tävlat ett tag för nu behöver jag hitta motivation, fokus och mitt jävlaranamma!

Kram

Churchill börja bli min favorit, han sa mycket klokt.

Jag står bredvid.

Ja idag känner jag mig så otroligt oövervinnerlig. Träffat superduktiga människor som är proffs på det de gör. Önskar att jag är lika duktig i mitt jobb. Sen gillar jag inte att skada andra men om jag måste ska smutsen bykas.

Kram

Satt och funderade hur jag är att leva tillsammans med. Ganska intressanta tankar.

Hade krav från början stall hemma annars inga barn. Jag fick stall hemma men jag tror idag att Johan ser fördelarna med att bo så här. Det är nog inte tråkigt att bo med mig. Är jag ledig flyttas möbler eller röjs det. Ett måste är att man tål förändringar. Alla rum ändrar form och möblering minst en gång i kvartalet.

Mer psykiskt är att jag är stark. Outstanding psykiskt stark. Klarar mig själv, fixar och ordnar. Vet inget annat. Min uppväxt var fulla av hinder eller ge upp. Har aldrig gett upp. Ville jag ses eller få något som jag ville var det kamp som gällde. Mina betyg från gymnasiet var en kamp att visa att jag dög. Att jag var duktig och kunde. Enbart två fyror resten femmor. Typ alla MVG utom två VG. Många killar klarar inte av starka tjejer. Johan är bra för mig för han är starkare men på ett annat sätt. Mamma sa alltid om Johan att jag äntligen träffat någon som gav mig motstånd.

Sviker du försöker jag se anledningen till det. Passar inte din orsak så går jag. Kan du förklara finns jag kvar. Har aldrig tvivlat min man men på min familj...

Jag har också en stark tro att om jag som är lyckligt lottad, kan hjälpa en enda annan människa så är det det jag ska. Ylva, vänner, alla barn/ungdomar jag träffat. Jag jobbar med det jag gör för jag ser många barn med många olika kamper. Ylva kämpar varje dag, en riktig hjälte i mina ögon. Jag har också styrkan att lyfta henne, hoppas jag hon tycker, när livet för henne sviktar. Jag mår bra att vara andras klippa för jag vet att jag kan det. Detta får min man och dotter stå ut med. Jag vill att min dotter ser att mamma bryr sig om andra och att hon också gör det i framtiden. De tjejer som kommit till stallet, ganska nerryckta av alla krav och förväntningar, Linda är en sån tjej som nu växt och står på stadiga ben. Hon placerar sig, tror på sig själv så som jag alltid gjort, trott på henne. Vårt Enebäck ger människor med inte så bra ekonomiska, sociala eller materiella möjligheter chansen. Helst skulle jag ha alla mina inackorderingar gratis här men där sätter min ekonomi stopp. Jag räknar varje budget år på billigaste möjliga...

Alla djur som finns i mitt hjärta får min familj dela mig med. Djur har alltid varit viktiga. Deras ovillkorliga kärlek. Man behöver aldrig bevisa något för ett djur. Jag är nog själv ett djur i mina tankar, har en ovillkorlig tro på alla människor tills de bevisar motsatsen. Tussi vår bondkatt var en mycket viktig gråtkamrat när jag var yngre. Hon fanns alltid när livet var skit. Hon finns fortfarande på kort i Enebäck. Må du ha ett bra liv med min mamma där uppe.

Sviker du, eller gör mig illa må Gud vara med dig. För mig blir du intet. Jag älskar livet och för att orka vara stark för de som behöver lämnar jag dig. Har lärt mig undvika energiätande människor.

Ska man sammanfatta mig är det kärlek, kamp, tro och stöd.

If you need me, show me you and I can help you, I'll be there by your side.

Kram

Så idag blev det röj i köket. Två diskmaskiner har det blivit. Våra fem bestick lådor är röjda och urskurade. Kasta, torka finfint! Inser att jag har saker till ett helt bageri, jag som aldrig bakar. Skurade ur ugnen med... Jäklar vad äcklig. Ska ta skåp för skåp nu under veckan.

Jag har efter det bakat trolldegshjärtan, något som jag minns från mormor i Granbergsdal. Hon gjorde stora röda trolldegsdegar som jag fick baka figurer av. Ormar tyckte jag var kul. Allt som går fort verkar vara min grej. Dagens skapelser blev sisådär. Mormor hade dom i ugnen, jag med men mina blev liksom stekta... Vi får se om de blir nått att ha. Blir rastlös fort

Så efter köket blev det hallen. Väggar, lister och alla tavlor är torkade. Alla sommar kläder ligger i kofferten som jag har där ute och vinterskorna framplockade. Röjde mina väskor också som låg här och var och skräpade...

Hästarna fick sitt och hundarna med. Abbe fick följa med mig och Hope på prommis. Han är så lydig han. Kul att gå där med en fin hund på ena sidan och en fin häst på den andra. Hopes man trimmades med kniv innan promenaden. Sånt tar tid! Hope njöt för på hennes rygg satt katten Lina och mjölktrampade samtidigt som manen pysslades med. Snacka om att hon hade alla skäl att bara vara.

Provade att göra en byxgalgar men den fungerade inte så jag blev mest bara sur på det...

Nu är det dags för soffan. Inte hört något från min man än. Han blir kvar i skogen i natt. Om jag fortsätter så här kommer julstädningen vara klar i november... Inte helt tokigt. Vi får se vad det blir imorgon... Kram

Ja jag har tagit ut en veckas komptid. Det känns otroligt lyxigt att vara ledig. Jag är sån att jag alltid varit trogen jobbet och gått oavsett min hälsa. Min hälsa nu är helt okej bara hösttrött. Jag fick chansen och tog ut tid. Jag kommer nog fylla tiden med saker att göra. Gubben är på älgjakt hela veckan. Hundarna är faktiskt riktigt glada att matte är hemma.

Det blir inga tävlingar mer i höst. Tanja ska få låååång vintervila sisådär 6 veckor och bara få vara. Det innebär att hon ställs av i november och sätts igång i julveckan. Hösten är en tröttsam årstid. Speciellt november så det blir bra när kvällarna är mörka. Alla saker ska putsas och kollas. Hon ska få tänderna raspade och massage så att ställa av betyder inte glömma bort. Något som många förknippar vila med.

Kaffet puttrar i bryggaren nu. Känner att jag vill röja någonstans. Kläkammaren skulle behöva få ett lyft. Jagar fortfarande byxgalgar, finns nog några där.

Vad som hänt med Myra vet jag inte. Busar med Fiffilura hela tiden. Helt galen. Dragkamp, busspring, rullarunt lekar... Hon är allt annat än gammal. Det gör mig glad men samtidigt är hon än mindre lydig. Myra var min första hund. Hon blev min bebis. Vi tävlade lite agility men lydnadsdelen blev lidande... Bortskämd blev hon och jag påstår att hon har selektiv hörsel. Hon hör vad hon vill höra, gör vad hon vill göra. Jag har väl inte lidit av det då hon alltid är min skugga. Övriga familjen är måttligt imponerade när hunden inte lyssnar. När Myra var sjuk märktes direkt i flocken att det blev oroligt. Myra är ledaren och en mycket bestämd sådan. Nu är ordningen återställd även om Abbe och Fiffilura kan tjafsa, syskon som de är.

Hope och Pims hålls igång. Igår släppte vi dom i ridhuset och står det hinder så hoppar Pims. Hon tycker det är askul. Igår lade vi fram vattenmattan och skutt så var hon över. 5 månader och hopelihoppar som bara den. Lågt och på lek! Bra grund för hästar att bli fina hopphästen. Hope har också kommit på att det är kul och hoppar jättefint nu. Ska bli kul att åka ut och pay and jumpa lite med henne i vår.

Jesse rids någongång av Filippa. En supersöt liten tjej som rider och älskar hästar. I januari flyttar en 7 årig tjej hit och då hoppas vi han får ridas oftare.

Jag tittar på hästannonser för fullt. Om Frida ska betäcka millimani blir jag häst lös typ två år till. Tänkte mig en unghäst att rida och utbilda för att sen sälja när Milli kommer hem. Frida har inte hört av sig än. Med flytt, småbarn och inskolning förstår jag att det är rörigt.

Varje söndag gör vi något med pappa. Det har blivit hur bra som helst. Han kommer ut och jag ser hur glad han blir. På nåttvis får man glädjas och inte låta de sista åren tillsammans bli en tragedi. Han är en så fin människa och jag är stolt över att man påstår att jag är lik honom.

Nä nu mot lite greja. Hundarna vill nog också ut i skogen en sväng. Jag har det lyxigt just nu även om jag inte tror att du vill byta med mig en sekund. Det gäller att välja hur man vill se på saker.

Kram