Vad är det som gör att jag bloggar? Varför delar jag mitt liv på internet? Det handlar inte så mycket att berätta för andra. Jag har sedan jag var sju år skrivit dagbok. Under åk 3 skrev jag inget och det berodde på den hemska läraren jag hade då som ringde min mamma och sa att jag hade hemsk handstil och skrev sämre än alla barn i klassen. Inte en rad skrev jag efter det. När jag bytte lärare och fick en helt underbar relation med henne så började jag skriva igen. Jag hade brutit lårbenshalsen efter en ridolycka och låg gipsad från armhålorna ner till fotknölen. Jag hade en liggrullstol vilket gjorde att jag inte kunde vara i skolan. Hon kom hem och hade hemundervisning med mig. Hade hon inte kommit in i mitt liv just då hade jag fortfarande inte skrivit.

Att skriva för mig är att hantera min vardag. I alla familjer finns tragedier, jag är helt övertygad. Många familjer döljer dom bra, så bra att ingen anar något. Så levde jag under hela min barndom. Pappa var så stolt över oss barn och att han lyckats i Sverige. Han har alltid haft en stor önskan om att lyckas och ge tillbaka och har alltid jobbat hårt. Han jobbade dagtid och läste till ingenjör på kvällstid. Vem jag är lik? Mamma höll alltid upp fasaden utåt. En riktig mur som ingen kunde se igenom. Ingen såg min familjs innersta. Jag skrev dagbok. När jag gick högstadiet var det min värsta tid. Hon som är intet skapade skam efter skam för familjen. Mycket bråk och bitterhet fanns inom våra husväggar, inget som syndes utåt. Jag höll mig undan och var med pappa och hästarna. Den kombinationen blev min räddning. Jag kunde likaväl blivit obstinat och börjat ett helgalet liv. Mamma höll upp fasaden. Jag bestämde mig då för att aldrig göra mina föräldrar besvikna. Jag jobbade stenhårt i skolan, var tyst och osynlig hemma medan jag kunde vara jag i stallet. När det blev för jobbigt tillbringade jag timmar i mitt rum med katten Tussi i sängen. Jag skrev och allt finns kvar. Jag har inte läst det efter att jag skrivit det, inte en enda gång men när jag skriver lämnar jag det i skriften och kan gå vidare. Det är som jag lägger svarta saker i en säck som jag sedan knyter igen och ställer undan. Jag skriver inte dagbok längre men bloggen fungerar likadant. Att jag snart har 600! Läsare känns jättebra för jag tänker att kanske hjälper det någon. Att jag som har ett jobb jag älskar, en underbar man och en obeskrivlig dotter skulle ha svåra saker i mitt liv kan ge hopp. Hopp om att alla kan fixa det.

Igår fick vi ett hårt magslag men alla proffs runt mig ser lösningar när det blir svart. Vi har Sveriges bästa runt oss och kommentarerna på FB då jag skrev om magslag och även på min mans reaktioner gör oss starka. Jag skulle vilja be att ni kommenterar här vad ni tycker... Jag läser allt men undrar ofta vad ni som läser tänker, tycker. Snälla ge mig kommentarer här så jag kan få insikt... Kram

 

Lollo

28 december 2013 11:49

Goa goa Cissi!! Du är en energigivande människa. O tänker jag tillbaka på min högstadietid o gymnasietid blir jag varm i hjärtat!♥♥♥ Så många galna o tokiga påhitt vi gjorde... :) Vi hade så himla kul o jag är tacksam att ha sånna minnen!! Det du o Johan få gå igenom önskar jag inte nån!!! Men om nån klarar denna prövning så är det ni! Rättvisa o sanning kommer att segra! Ni är ärliga o goda människor tvivla aldrig på er styrka och på att det kommer bli bättre. Vi måste ses snart!! ♥♥♥♥♥♥♥♥ kram fr fam Granqvist i Strömtorp

Cecilia Spånbo

28 december 2013 12:37

Tack Lollo klart vi ska ses!

 

Fredrik J

28 december 2013 14:55

Intressant att läsa och kämpa på. Snart kommer våren då kommer allt kännas lättare :)

Cecilia Spånbo

28 december 2013 18:13

Jag hoppas det Fredrik, min högsta önskan är bara att få ro och den energi jag alltid haft innan allt hände utan bergodalbana

 

Ulrica

28 december 2013 15:03

Fina Cecilia.. Dina tankar och ord väcker något inom mig...jag blir berörd och finner ändå en konstig ro i kroppen. Känslor är inte alltid lätta att beskriva eller få någon att förstå. Att jag sitter och läser dina rader som handlar om ditt innersta är en ynnest för mig. Jag har fått ta del av det som rör sig inom dig. Tack!
Din styrka att visa känslor är något som jag avundas, jag läser och lär. :) Åter igen tack för att du delar med dig!!!

Varmaste kramar och jag önskar dig ett riktigt bra 2014 <3

Cecilia Spånbo

28 december 2013 18:12

Älskade Ulrika orden och känslorna bara kommer. Prova du med

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eftersom att den här bloggen har varit ett sätt för mig att hantera det kaos en person skapat runt mig och min familj kommer jag att avsluta den. Allt är över och jag känner mig som en otroligt stärkt och oövervinnelig person idag. Jag kommer nu kunn...

Jag och Johan har tillbringat några dagar i Amsterdam. Varje vår åker vi ensamma bara vi två till något ställe och möter våren. Amsterdam var helt i min smak. Jättefina hus, kanaler, trevliga människor, god mat.... Nackdelen var allt rökande av hasch...

Åker från jobbet för att ge mig en puss på vår 13 åriga bröllopsdag. Att han sen säger att jag är vacker gör mig lyrisk. Älskar dig Johan, du är mitt allt. Finns ingen finare människa i hela världen! ...

Millimani är hemma och NEJ jag ska inte träna och tävla och NEJ jag är inte egoistisk. Hon är min häst och JA hon är bra. Men hon är min och nu ska det bli minimillisar. Hon mår bra, har det bra och tävlingar är ett minne blott. Dotra tävlar det gör ...

Det är så jag gör... Jag lever med något svart. Vaknade i natt igen och drömde om att pappa gick bort. Drömmen kommer ofta och jag vaknar ledsen och helt svettig. Det är svårt att somna om efter en sån dröm vill jag lova. Tävlingar igår och trots...