Vad är det som gör att jag bloggar? Varför delar jag mitt liv på internet? Det handlar inte så mycket att berätta för andra. Jag har sedan jag var sju år skrivit dagbok. Under åk 3 skrev jag inget och det berodde på den hemska läraren jag hade då som ringde min mamma och sa att jag hade hemsk handstil och skrev sämre än alla barn i klassen. Inte en rad skrev jag efter det. När jag bytte lärare och fick en helt underbar relation med henne så började jag skriva igen. Jag hade brutit lårbenshalsen efter en ridolycka och låg gipsad från armhålorna ner till fotknölen. Jag hade en liggrullstol vilket gjorde att jag inte kunde vara i skolan. Hon kom hem och hade hemundervisning med mig. Hade hon inte kommit in i mitt liv just då hade jag fortfarande inte skrivit.

Att skriva för mig är att hantera min vardag. I alla familjer finns tragedier, jag är helt övertygad. Många familjer döljer dom bra, så bra att ingen anar något. Så levde jag under hela min barndom. Pappa var så stolt över oss barn och att han lyckats i Sverige. Han har alltid haft en stor önskan om att lyckas och ge tillbaka och har alltid jobbat hårt. Han jobbade dagtid och läste till ingenjör på kvällstid. Vem jag är lik? Mamma höll alltid upp fasaden utåt. En riktig mur som ingen kunde se igenom. Ingen såg min familjs innersta. Jag skrev dagbok. När jag gick högstadiet var det min värsta tid. Hon som är intet skapade skam efter skam för familjen. Mycket bråk och bitterhet fanns inom våra husväggar, inget som syndes utåt. Jag höll mig undan och var med pappa och hästarna. Den kombinationen blev min räddning. Jag kunde likaväl blivit obstinat och börjat ett helgalet liv. Mamma höll upp fasaden. Jag bestämde mig då för att aldrig göra mina föräldrar besvikna. Jag jobbade stenhårt i skolan, var tyst och osynlig hemma medan jag kunde vara jag i stallet. När det blev för jobbigt tillbringade jag timmar i mitt rum med katten Tussi i sängen. Jag skrev och allt finns kvar. Jag har inte läst det efter att jag skrivit det, inte en enda gång men när jag skriver lämnar jag det i skriften och kan gå vidare. Det är som jag lägger svarta saker i en säck som jag sedan knyter igen och ställer undan. Jag skriver inte dagbok längre men bloggen fungerar likadant. Att jag snart har 600! Läsare känns jättebra för jag tänker att kanske hjälper det någon. Att jag som har ett jobb jag älskar, en underbar man och en obeskrivlig dotter skulle ha svåra saker i mitt liv kan ge hopp. Hopp om att alla kan fixa det.

Igår fick vi ett hårt magslag men alla proffs runt mig ser lösningar när det blir svart. Vi har Sveriges bästa runt oss och kommentarerna på FB då jag skrev om magslag och även på min mans reaktioner gör oss starka. Jag skulle vilja be att ni kommenterar här vad ni tycker... Jag läser allt men undrar ofta vad ni som läser tänker, tycker. Snälla ge mig kommentarer här så jag kan få insikt... Kram