Jag tror jag gått med ett leende sedan tisdags. Har förstått nu hur mycket energi som gått åt till det här som hänt. Tre år av mitt liv. Tre år som jag och pappa och min familj kunde ägnat åt viktigare saker.

Klart att jag med min personlighet också ser positiva saker med det hela.

1. Jag vet vilka jag kan lita på vilka som verkligen finns hos mig i svåra stunder. Ni vet när magsmällen kommit. Vilka som fått mig att resa på mig och fått mig rak i ryggen igen. Vet ni? Jag har fler vänner än jag någonsin trodde. Tyvärr har några svikit, sådana jag litat på, som gett mig löften. Det är också positivt att veta. De hamnar en bit från mig nu och betraktas helst på avstånd. Jag vet vem jag är och jag vet att jag är mina vänners stöd men bara mina vänner. De andra kan man kalla ryggdunkare, de verkar rediga och starka tills det hettar till. De flyr då och kollar när det obehagliga är över, då smyger de fram igen.

2. Jag är än starkare och en erfarenhet rikare. Även svåra tider är utvecklande tider. Jag har under hela tiden inte tänkt tanken att lämna min man. Vi har haft det tufft men klarat det och är nu ännu en gemensam nämnare än taightare.

3. Jag är stolt över mig själv som klarat den här svåra tiden och ändå få utföra mitt jobb med barnen... Vara en bra mamma och fru.

4. Stark nog nu att prova nya utmaningar. Jag har en bra framtidstro och har inte nått min yttersta gräns.

5. Jag är fri från något jag försökt bli av med i 41 år och vet ni jag anser inte blod tjockare än vatten.

Nu är det så att på 30 minuter klargjordes att vi inte gjort något fel eller brottsligt överhuvudtaget. Det har vi vetat hela tiden, lika så pappa. Det jag kan komma på mig själv att tänka är att jag aldrig fick berätta... Berätta om allt, kanske får bli i bloggen. Vet inte, måste känna om jag måste först. Åklagaren har ännu inte avskrivit målet men vad ska komma fram mer? Så som min pappa kränkts och fördummats hoppas jag det är över nu. Blir det inte avskrivet så får jag berätta. Jag väntar lite till... Efter tre år behövde åklagaren lite mer tid. Tid som jag egentligen inte har att ge, inte pappa heller. Han fyller 76 år snett så vi har inte tid!

Kram